söndag 3 december 2017

Första advent


Så var första advent här. En härlig uns av ljus sprider sig äntligen över landet och nu är det inte långt tills det vänder. 

Mot ljusare tider...och förhoppningsvis mer sol. På danmarks vädersida DMI står det att läsa att nu går vi mot mildare och blåsigare tider. Skogsägarens värsta fasa efter en sån här höst vill jag lova. 

Ja dom här senaste veckorna känns som om jag skulle kunna sova i flera veckor efter. Har lagt mängder med timmar och energi på att leta hem åt lilla Juno, problemet är fortfarande inte löst och vi vill ju så gärna att hon ska få ett gott hem. 

Sen verkar det som om cancervågen har slagit till över oss. vi har flera vänner som drabbats på kort tid, någon går att bota, någon har fått det dystra beskedet att det inte alls går att vare sig operera eller behandla. Tunga tråkiga besked som man inte vill att någon ska behöva få. Inte ens ens värsta fiende. Usch! 

Vänner som gått i väggen som tidigare varit glada positiva och haft koll på det mesta oroar sig nu för ingenting och för saker som man inte oroat sig för på flera år. Man vill så gärna hjälpa men känner sig så hopplöst hjälplös. Man känner sig hopplös minst sagt. 

Och så har ju då dottern hoppat av skolan. Hon har kämpat, hon har använt kvällar helger halva nätter till plugg suttit med huvudvärk var och varannan dag, gråtit av stress över prov och verkligen kämpat men till slut fick hon inse att nej jag kan inte kämpa mig igenom detta jag måste byta linje. Vad händer? Jo rektorn säger nej. Där är fullt. Dom har inga mängder program på osbeck heller och byta skolan är inte aktuellt. Inte när man är så slutkörd i botten på energi så den inte finns längre. Då är inte längre skoldagar ny skola och nya kompisar ett bra alternativ. 

Rektorn hade ett par halvvarianter men alla gick ut på att skolan skulle längas till fyra år och då sa Hanna att nej, jag hoppar av och söker om nästa år. Samlar kraft samlar energi och börjar om. Men för en mamma att se ett barn under flera månader vara så ledsen må så dåligt och kämpa så har slitit sönder mammahjärtat. Man vill stötta men vill kämpa med henne men man gråter inuti. Igår gick jag och la mig och somnade och har sovit tio timmar inatt. Det behövdes. Verkligen. 

Hanna ler igen. Hon är glad igen och har piggnat till. Hon har städat här i huset så det glänser på sina ställen, hon har städat i stallet så man knappt vågar gå in där och hon har röjt igenom hela sitt rum. Ju sämre man mår ju mer städar man sägs det och det är ju en del av utrensningsprocessen. Den gör gott.

Nu ska vi motionera våra hästar sen ska vi ner till hotellet och fira första advent..Ha en mysig söndag därute och var rädda om varandra!


tisdag 28 november 2017

Juno behöver ett hem!


ibland blir livet tokigt. För den här lilla damen som är fyra år har det blivit jättetokigt. Familjen hon bodde i fick förändrad familjesituation och kan inte ha henne kvar. När hon fick flytta till skåne till sin storebror tyckte hon inte alls om honom och det blev lite för mycket för henne. Väl därifrån åkte hon till en farbror som var äldre men han tyckte inte om att hon drog. Hunden i sig var jättemysig tyckte han men hon drog för mycket i kopplet. 

Juno är en mysig hund en gosehund med mycket spring i benen och måste komma någonstans där man förstår det att hon behöver motion och vettigt arbete. Hon kommer bli någons bästa vän men det är lite bråttom! 

Juno är född här på gården och mamma är Chili, pappa är Inger Karlssons fina hane Einar. Det är fina jaktlinjer rakt igenom och kullen är en trevlig arbetssam kull, väldigt jämn. Det som skiljer dom från andra hundar jag haft är att dom är väääldigt kvällströtta! 

Tror du att du kan ge Juno ett permanent hem med trygghet och kärlek? Ring mig genast på 0730846220!

söndag 26 november 2017

#fuckcancer


Tiden den går. Livet går alltför fort. Den här senaste tiden har livet här bestått av en del tråkigheter, inte för oss i familjen men för vår omgivning, vilket gör att man stannar upp och ibland så känner man att man måste ta en paus för att orka. 

Dels har jag en väninna som fått cancer. Höll på att köra av vägen vid beskedet och det gör ont i hjärtat varje dag när jag tänker på det. Det är en hemsk sjukdom. Verkligen. Så obestämd, så oförutsägbar och så vidrig. Många tankar och funderingar passerar huvudet....och vi håller alla tummar alla tår och allt vi har för att detta går bra och försöker under vägen att bara finnas där med allt vi kan. 

Sen en annan konstig sak som hänt är att jag nog aldrig trodde jag skulle ha ett barn som hoppar av skolan. Men, troligen har jag det. Men nej inte frivilligt. Hon har länge känt att hon inte mäktar med matten på det programmet hon går och där är flera elever redan som hoppat över till andra linjer men när nu dottern bestämde sig för att nu har jag kämpat, nu har jag försökt plugga som en gnu men nu är min ork slut och jag ser mina betyg försvinna ut i det blå och faktiskt gör något åt det, då säger rektorn nej det finns inte plats. 

Efter samtal med skolverket i fredags så inser jag att det är inte fullt så enkelt som att rektorn kan säga på det viset, men alternativen känns inte som något alternativ heller och dottern har då troligen valt att ta en paus och sen starta om. Göra om, göra rätt. Eller hon har gjort rätt men hennes ork tog slut. Efter att ha sett hur hon suttit i sina böcker tills långt in på kvällarna i hur många veckor som helst så förstår jag henne helt och fullt. Men livet kan ibland ta konstiga vändningar. 

I fredags hade vi dock vårt första julbord på hotellet och det var riktigt lyckat. Eller nja det vart ett par fadäser som inte får hända men nu hände det. Gör om, gör rätt. Eller beställ mer mat typ. Ännu mera mat. Pinsamt och skämskudden åkte fram men kan inte göra mycket åt det. Så¨, om två veckor gör vi om och gör rätt!

Ha en fin söndagskväll, ta vara på livet och njut!

lördag 11 november 2017

Det gäller att planera


Ibland önskar jag att dygnet hade fler timmar. Finns så mycket man vill göra, vill kunna fixa, greja och träna och ja dygnet har för få timmar. Men då gäller det att planera. Och fundera ut hur man gör saker på bästa sätt. 

När jag satte igång att träna med Inga insåg jag snabbt att hon inte alls är som sin mor. Inte överhuvudtaget. Chili kunde man träna en gång i veckan och saker bara satt från gång till gång. Så fungerar inte Inga alls. Där måste man träna varje dag, befästa, störa ur och befästa igen och bygga framåt. Bit för bit. Tränar man henne en gång i veckan så kommer man ingenstans alls. 

Knepet har jag kommit på heter att träna henne på promenaden. Den där promenaden som jag gärna överlåter till maken men som jag själv behöver så väl. Alltså, numera går vi både promenad och tränar. Samtidigt. Behöver inte vara milslånga promenader men promenader som har kvalitetsmässigt bra innehåll för Inga och där jag känner att jag kan träna hålla ihop mitt eget huvud och få Inga att hålla ihop oxå. 

Första passet kan jag tillstå var en mindre katastrof det där att hålla ihop spring i benen med att träna? jösses. Nej det går inte sa Inga. Sen kom hon sakta på att jo men tant har ju godis med sig ut! Då var det genast mycket roligare. Det som sen hände efter en stund var att Ingas huvud tog slut. Helt slut. Det var som om någon tryckte på en knapp bara sådär. Orkar inte mera! 

Sen nästa runda var mycket bättre och så har det gått lite framåt. Idag var husse med. Störning klass 3 varning kan man säga att det blev. Att gå fot åt andra hållet när husse var med var inget alls som Ingas huvud höll med om. Nej nej. Tog en bra stund att övertala henne där. Men, återigen, sen hade huvudet gått på högvarv så mycket så sen var där inte mycket energi kvar. Det där är ju något som måste byggas upp, ungefär som på små barn. Inget konstigt men så annorlunda. 

Väldigt annorlunda. 

Ikväll ligger Inga och tuggar ben, Mint som fick sig lite träning oxå på promenaden har en mer laid back hållning ikväll och ligger nånstans och stensover. Själv har jag suttit på stolen mest hela dagen med min influensa. Var en tant som hostade på mig på gekås häromdagen och ja där var nog lite flunsasmitta i det känns det som. Värk i kroppen och feber, inte våldsamt men sådär lagom så man känner sig som en disktrasa. 

Nu blir det soffhäng och sen sen tv!

Ha en fin kväll därute!

söndag 29 oktober 2017

Idag har du varit här ett helt år....


och jag frågar mig ofta varifrån kommer du????

Det var precis den här söndagen förra året som han dök upp här första gången den lille katten vi kallar Rufus. Han är så söt och så näpen och han ser så välmående ut. I början så var han ganska räddhågsen av sig men när jag ropade *kom kissen får du mat* så kom han ångandes och åt upp maten på trappen. Varje kväll.

Sen dess har han varit just det, här, varje kväll, nästan. Kan nog räkna på ena handens fingrar när han inte varit här och just ikväll så jamade han när jag kom ut till honom. Han har liksom lärt sig oxå att visar han sig så kommer han med mat för det är ofta han inte syns när jag går ner till stallet men när jag sen går upp igen så sitter han där och väntar vid traktorn och hästtransporten. Så söt. 

Till skillnad från katter vi haft runt husen tidigare så är han mycket svårare att få tam men det går framåt och ikväll satt han och åt bara en halvmeter ifrån mig. Kylan kryper närmre och jag vill bara att han ska kunna gå in i stallet och värma sig om natten, undan alla faror som lurar ute i naturen om nätterna. Lille killen. 

Men, under my watch ska ingen svälta så han får sin mat så länge han vill och vi jobbar vidare på att få honom att lita på mig. Ännu så länge har han ett schabrak och en stor go filt liggandes i traktorn, dom vita håren på sitsen vittnar om att det där är en plats som han faktiskt använder, har sett honom komma därifrån någon gång oxå. Där har han åtminstone skydd från värsta vindarna och värsta kylan inuti traktorn inne i vårt garage. 

Gullegossen! 

söndag 1 oktober 2017

Joggingtur genom skogen


Gomorron!

Nu börjar löven falla från träden. Det gröna skimret börjar försvinna och anta en mer roströd ton. Jag älskar däremot när naturen just skiftar färg och igår vart det magiskt att springa genom skogen. Istället för som på bilden vårens första gröna så vart det rostrött och gult och en härlig sol ute...

Jag sprang ju jättemycket när jag var yngre, började nån gång i Malmö pga nästan tristess, jag kände jag var tvungen att röra på mig mellan allt pluggande och sen fortsatte jag. Sen fick jag frågan hur orkar du???? människan som frågade mig började springa men jag slutade av någon outgrundlig anledning. Märkligt det där. Hade iofs rätt ont i benhinnorna till och från oxå där en stund.

Hur som helst. Nu har vi sprungit två rundor i veckan. Igår vart vi helt slut både jag och dottern när vi kom in men oj vad man ändå tankar energi, ut med negativa energier tankar och känslor och in med positiv energi frisk luft och härliga krafter. Det är verkligen underbart!!!!

Mindre underbart är alla älglöss som valde att springa med oss :)..

Underbara små varelser :)

Idag står inte mycket på programmet. Jag ska ner och ta fram nycklar till gossarna som bor över på hotellet i veckan, en helt gäng glada arborister kommer till oss ikväll. Städa undan det sista efter gårdagskvällens cykelfest ska jag oxå göra men sen blir det inte mycket gjort idag. Jo hästarna ska motioneras och hundarna oxå. Kanske ett litet träningspass i solen med dom båda? Blåser inte så mycket idag.

Sen blir det söndagsmiddag, in med en stek i ugnen och goa potatis till det och sallad.

I veckan ska det förberedas för den irländska aftonen vi har på hotellet. Och kanelbullens dag givetvis!!!!! mumma!



torsdag 21 september 2017

Cykla cykla....


Sista tiden har verkligen latheten bedragit visheten här. När man känner att man blir trött och inte har kondis för fem öre då är det faktiskt läge att sätta fart på rumpen!

Blev ett pass på motionscykeln ikväll äntligen, stora cykelbyxor på, såna där räliga med vadd i gumpen så man inte får ont efteråt .................haha. Tycker inte om dom men tycker inte om att ha ont i ändan i evigheter efteråt heller. 

Så nu kan man slänga sig i soffan med lite gott samvete :)